soundSibling

Textival 2013
Inkluderande litteraturfestival

Det mest utmärkande när vi kommer in på Stora Teatern är att det inte finns någon kommers. Ingen mässavdelning med bord, montrar och försäljning. Stina Nilsson, som har varit med från starten 2007, berättar att dom bestämde sig för att skära bort den delen i år. Ett beslut med ekonomiska nackdelar, men med en vinst i känslan av närhet och deltagande, där bordet med varor till salu inte fungerar som en gräns och ett hinder i mötet mellan människor. Jag måste säga att det var ett lyckat beslut, som besökare upplevde jag verkligen att jag deltog.

Jag frågar Stina hur hon skulle vilja beskriva Textival, och hon förklarar att tanken är att festivalen ska fungera lite som en bro mellan alla de ganska smala, vertikala stuprör som utgör Göteborgs litterära scen. En scen som skulle kunna vara mycket mer levande och dynamisk än den är idag. Textival kan vara en gemensam plattform, där det öppnas upp för nya gränslösa samarbeten. Det ständiga utforskandet är ett nyckelbegrepp, och inte ens arrangörerna vet vad utforskandet kan leda till, alla vägar är öppna.

I år hade festivalen ca 600 besökande förutom de ca 90 deltagarna. Övriga året pågår det olika samarbeten på olika ställen i landet. Titta gärna på www.textival.se för att se vad som är på gång

Gränsöverskridande performance
Det mest intressanta på dagens program är en föreställning där buthodansaren Frauke framför en dans till ljud skapade av ljudkonstnären Helena Persson. En skribent skall närvara och tolka föreställningen för att skapa en text utav den som skall presenteras vid ett senare tillfälle.

Här har vi verkligen en gränslös performance, och jag får en pratstund med Helena Persson innan föreställningen. Jag är jättenyfiken på hela processen, så Helena tar det från början.

Textival har ett samarbete med Dansbyrån och gjorde förfrågningar till fyra koreografer om att framföra var sitt verk till festivalen. Frauke nappade på idén och sa att hon då ville arbeta med Helena. Det är första gången de samarbetar, och här kan man verkligen tala om att utforska gränserna, arbeta med nya strukturer och hitta ett annat språk.

De började med att sätta ord på stämningar, tillstånd och material som de ville gestalta, och som exempel nämner hon insekter, aktivitet som händer på natten, metabolism och månens svängningar. Utifrån orden kom de fram till vilka ljud som skulle användas och hur koreografin skulle se ut. Förutom ljud som Helena har samlat sedan tidigare tillverkade hon även nya ljud, och i föreställningen skapar hon också liveljud, ljud som händer där och då.

Helena tycker att det finns en gräns som passeras där texten blir till konst. Hon har jobbat en del med film, och själva ljudjobbet vid filmningen har hon hittills inte upplevt som direkt konstnärligt arbete, även om det säkert kan vara det i speciella samanhang. Vid ljudläggningen efteråt däremot, där man skapar stämningar och beskriver skeenden i ljud istället för ord, upplever hon en mycket större konstnärlig frihet. Att göra ljud kan liknas vid poesi, text som uttrycks med ljud kan skapas på ett poetiskt sätt. Som ljudkonstnär är det också viktigt att hitta rätt flöde. Det får inte uppstå några ”grammatiska fel”, för det kan smyga sig in i ljud, likväl som i text.

Jag är mycket förväntansfull inför den arton minuter långa föreställningen, och när Frauke kommer in på golvet vitmålad och iklädd en svart klänning, med spetshuva över ansiktet och liksom en bur av tyll runt huvudet, blir jag helt uppslukad. Jag tycker verkligen att jag ser och hör de ord och stämningar Helena beskrev, och det är gränslöst vackert. Om ni får möjlighet att se något liknande så bara måste ni göra det. Det här var det bästa och mest gripande jag upplevt på väldigt länge. Är ni nyfikna så kan ni ta en titt på deras hemsidor, www.soundsibling.com och www.frauke.se.